ERSMÄSSFIRANDET i GNARP - en urgammal högtid
Hur kommer det sig att Gnarpsborna varje år den 18 maj, Eriksdagen, samlas på Bersberget strax väster om hembygdsgården, för att fira Ersmäss med brasa och vårtal? Varför envisas man i Gnarp med att fira vårens ankomst just den 18 maj? Varför duger det i Gnarp inte lika bra med sista april som i alla andra delar av vårt land? Eller är det möjligen något annat än vårens ankomst som firas?
För c:a 45 år sedan fick jag i skolan lära mig svaren på en del av dessa frågor. Men många viktiga hjärnceller har sedan dess försvunnit ur min hjärna och med dem även mina kunskaper. Men min nyfikenhet över den här underliga sedvänjan har med ålder och visdom gjort sig påmind och uppmanat mig att ta reda på fakta. Jag har således idkat historieforskning ur mina kvarvarande hjärnfragment och diverse andra källor. Min rekapitulation ger vi handen att vi måste gå mycket långt tillbaka i tiden för att hitta upprinnelsen:
År 1150 valdes Erik Jedvardsson till kung över svearna. Enligt källorna var han av engelsk härkomst men på fädernet bördig från Hälsingland. Den engelska härkomsten förklaras av den från England till Sverige utgående missionsverksamheten inom Sverige.
Som kung blev han mera känd som Erik den helige och sedermera Sankt Erik, Sveriges Nationalhelgon, Stockholms stads skyddspatron och Gnarps skyddshelgon. Han blev även Katolska Domkyrkans skyddshelgon och beskrivs där på följande sätt:
"DEN HELIGE ERIK, KONUNG OCH MARTYR
Han regerade över Sverige åren 1150-1160. Rättvis, from, sträng mot sig
själv, ett
mönster av kristlig fullkomlighet, var han ett värn för de svaga och
förtryckta och
Kyrkans beskyddare. Han byggde många nya kyrkor. För att befordra sina
undersåtars
timliga och eviga välfärd förbättrade han landets lagar
i kristlig anda. Åtföljd av den
helige biskop Henrik av Uppsala företog han ett korståg till det hedniska
Finland."
(Korståget till Finland gjordes "av fromt nit" år 1157 och biskop Henrik lämnades kvar i
Finland som missionär. Det fanns uppenbarligen behov…)
Kung Erik omtalas även som lagstiftare och nämns som upphovsman till stadgandet om gift kvinnas andel i boet, som fortfarande lever kvar i våra dagars lagstiftning. Hans "vänsällhet och fromhet prisas" enligt källorna.
Den 18 maj år 1160 befann sig kung Erik på en mässa i Östra Aros (nuvarande Uppsala), där han åhörde den heliga akten. Där angreps han av den danske prinsen Magnus Henriksson, som ansåg sig äga rätt till Eriks kungadöme. I striden med prinsen blev Kung Erik halshuggen och hans kungatid fick ett abrupt slut. Efter mordet på Erik flydde en del av hans tjänare och vänner till Hälsingland och samlade där ihop en krigshär, som förstärktes från fler landskap. Denna här, med den legendariske Fale Bure som anförare, överföll Magnus Henriksson i Uppland och dödade i sin tur honom och
större delen av hans här. Efter Eriks död spred sig rykten om Eriks helighet och om de under och mirakel som skedde vid hans grav eller med dem som anropade hans förböner. Fast Erik aldrig blev helgonförklarad av påven så började han dyrkas som helgon från omkring år 1200 och var i mitten av 1200-talet, då hans dödsdag 18 maj firades som stor festdag i Uppsala, allmänt erkänd som sådant. År 1257 blev hans kvarlevor upptagna och skrinlagda. Skrinet fördes 24 januari år 1273 från domkyrkan Gamla Uppsala till Nya Uppsala, där det bars i procession under hela den katolska tiden fram till reformationen men även under Johan III:s regeringstid fram till år 1557. Skrinet finns fortfarande i nuvarande Uppsala domkyrka. Det fick efterbildningar i många kyrkor, även i Hälsingland, och bars i tåg, med prästerna i spetsen, runt åkrarna och ängarna den 18 maj, vilket skulle ge god årsväxt och riklig skörd.
Ersmäss – eller Eriksmässan, som den även kallas – blev sedan en av de främsta helgdagarna i Sverige under katolsk tid. Det firades således till minnet av Erik den Heliges död 18 maj år 1160. I den gamla Upplandslagen var Eriksmässan "fridlyst" ("S:t Eriksfrid". Här fastslås bl.a. vilka straff som skulle drabba dem som förolämpade de som vallfärdade till/från Eriksmässan.) Ända fram till år 1895 hölls marknad i samband med Eriksmässan i Uppsala.
Efter reformationen och den successiva övergången från katolicism till lutherdom/protestantism har namnet Ersmäss dröjt sig kvar utan att ha någon kyrklig betydelse. På vissa håll har Ersmäss firats som en slags småhelg, som t ex i Ragunda och Vilhelmina, där man har hållit Ersmässkalas med kaffe och kornmjölspannkaka.
Erik den Heliges dödsdag utmärktes på runstaven med ett huvud krönt med kunglig krona och ett sädesax påminnande om att Erik ansågs vårda sig om det späda och för frosten utsatta sädesaxet. S:t Olof ansågs ha samma funktion för det mogna axet. Det gamla uttrycket "Ersmässeax ger Olsmässekaka" eller "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" åsyftar att om höstrågen gått i ax till S:t Eriksdagen (18 maj) ska den hinna mogna så tidigt att man av dess mjöl kan baka kaka till S:t Olofsdagen (29 juli.)
Andra folkliga traditioner, företrädesvis i Norrland, påminner om Eriksdagens betydelse för kommande väder, sådd och skörd. Uttrycket "Om Erik den lurken kommer med päls, går sommaren i vacker skjorta" syftar på att om det råder kallblåst och kyla vid Ersmäss så är det ett tecken på kommande godväder. Men om det är varmt och står solrök över skogen så är det dåligt tecken inför sommaren.
Ersmässregn sägs också vara bättre än både silver och guld. Ersmäss betraktades även som den första vårdagen eller våranddagen, den dag när vårbruket skulle börja. I Hammerdal i norra Jämtland ansågs våren vara normal när björklöven på våren var stora som musöron.
Gnarps kyrkoherde under åren 1922-1956, Ernst Ålander, har i flera handskrivna dokument skildrat Ersmässfirandet i Gnarp och han var även i många år självskriven vårtalare vid firandet på Bersberget. Han beskriver omkring år 1930 Bersberget som "ett av de många eldbergen i Gnarp". Han skriver bl a att han, när han kom till Gnarp år 1922, "om aftonen på Eriksdagen den 18 maj efter solens nedgång kunde se ersmässeldarna brinna på alla berg, kullar och åsar. Men de har slocknat efterhand. Blott på det allra förnämsta eldberget, Bersberget, fortlever seden med oförminskad kraft".
Han skriver också "att man förr i tiden aldrig släppte ut boskapen, kraka, på bete om våren förrän man tänt Ersmässobrasorna, dansat omkring dem under fiolmusik och låtit pojkarna blåsa de hemskaste ljud och läten i bockhorn och oxhorn, allt medan starka och viga ungdomar roade sig med att hoppa över elden för att visa hur djärva och orädda de voro. Sannolikt ville man med dessa skärande missljud skrämma vilddjuren, björn, varg, lo och det blodtörstigaste av dem alla, järven, som ännu någon gång kan visa sig här, t ex i början av fjolåret, att lämna tamdjuren i fred. Vanligt var att man tog spådomar ur elden. Så t ex trodde man att det skulle bli ett gott år om lågan steg hög och klar som en ljus pelare mot skyn, ty då skulle kornet växta stort och vackert och bära strida och välmatade ax. Men om flamman inte ville stiga, utan böjde sig ned mot marken skulle det bli ett dåligt år, ja kanske t o m nödår.
Ännu kan Bersberget, där Ersmässfirandet alltid lyktade i svunna tider och där förr alltid tjärtunnan på sin stång reste sig över bålet, sagda afton vara svart av folk från när och fjärran. Nu kommer man dit för att lyssna till talen och vårsångerna och fröjdas åt Ersmässbrasan, som alltjämt lockar de urgamla minnenas makt."
Så långt Ernst Ålander. Mina första egna självupplevda minnen från Ersmäss i Gnarp härrör sig från andra halvan av 1950-talet. I skolan var det ont om friluftsdagar på den tiden men Ersmäss tillmättes sådan dignitet att det föranledde en sådan. Vi skolbarn hade givetvis inget emot en dag ute i det fria men nu förväntades vi släpa ihop så mycket ris som möjligt till den årliga ersmässbrasan på Bersberget, och då var ju motivationen inte den allra högsta. När min skolklass omkring år 1959 kom till Bersberget hade ändå brasan redan fått ett ansenligt omfång. Men vår lärare och tillika kantor, Georg Eriksson, var av annan uppfattning. Hans erfarenhet av vårt arbetsintresse var dock inte det allra bästa och för att öka motivationen utlyste han nu en tävling. Det skulle utgå ett pris till den som släpade ihop de flesta risbördorna. Han parkerade sig själv framför brasan med penna och papper och bokförde noga alla bördor. En av klassens mera tävlingsinriktade pojkar kom då på en genial ide. Eftersom brasans omfång blivit mycket stort började han i skydd av brasan att ta riset från motsatt sida och släpa det på framsidan där bördorna noggrant bokfördes av Georg Eriksson. Tricket upptäcktes snart av konkurrenterna och snart pågick en veritabel mindre flyttning av brasan. Hur tävlingen gick kommer jag tyvärr inte ihåg. Det fanns flera klara fall för diskvalificering…….
Vanligt förekommande var även att firandet stördes av smällare av en del av den tidens busfrön. Det var en viss sport att få smällaren att brisera så nära kyrkokören och kantorn som möjligt. Vid ett tillfälle minns jag att någon lyckade kasta en smällare med sådan "precision" att den landade på kantor Georg Erikssons hatt. Det blev ett abrupt stopp på sången och dirigerandet och några mycket väl valda förmaningens ord.
Visst är det märkligt att den här seden bitit sig kvar just i Gnarp. Att Ersmässfirandet med sitt urgamla ursprung, så vitt mig är bekant, bara lyckats leva kvar på en enda plats i Sverige, nämligen i Gnarp. Oavsett orsakerna till detta fenomen, så är det en uppenbarligen unik tradition – och ett ansvar - som jag hoppas att Gnarpsborna tar och låter leva vidare till kommande generationer.
PS. Om någon läsare av detta har kunskaper, minnen eller kommer ihåg händelser förknippade runt Ersmäss i Gnarp eller på andra platser i landet så tar Hembygdsföreningen tacksamt emot dessa. Särskilt intressant vore att få veta om firandet ännu sker någon annanstans i Sverige och i så fall hur.